Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (Håkan Nesser)
Som mitt första "riktiga" blogginlägg väljer jag att publicera ett arbete som ingår i min prövning av Svenska B på gymnasienivå. Utifrån boken "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" av Håkan Nesser fick man välja mellan en av cirka fem skrivuppgifter. Den uppgift jag valde heter "Brott och straff", men som ni kommer att märka så nöjde jag mig inte med att lägga ut det ämnet utan jag gav även en synnerligen tydlig bild av mina känslor för boken som helhet. :-)
Först några inledande ord om boken som sådan. ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” är en tyvärr tämligen oanständig berättelse skriven av Håkan Nesser. Redan från bokens begynnelse läggs den sexualiserade tonen an, och så fortsätter det ända intill bokens allra sista blad.
Jag tycker detta är väldigt, väldigt tråkigt. Handlingen i övrigt är nämligen mycket bra och man sitter på helspänn för att få till slut få veta svaret på gåtan i denna kriminalroman – vem mördade Kanon-Berra? Tyvärr får man inget riktigt svar på den frågan, vilket jag själv finner vara oerhört frustrerande. Det ges en antydning och till slut – även här i en sexualiserad kontext – berättar huvudpersonen (Erik) om svaret på frågan till Ewa Kaludis. Men hon hör inte vad han säger... och här slutar boken, några rader senare. Snacka om antiklimax! Som en ballong som man sticker hål i med en nål.
Förutom de ständiga inslagen av oanständighet så finns det en yterligare sak i boken som stör mig något fruktansvärt. Det är Eriks möte med Ewa Kaludis många år efter morddramat. Erik har då bildat en familj med en kvinna vid namn Ellinor, med vilken han har fått tre barn.
Detta till trots faller han pladask för Ewa när de möts och (den oförverkligade) tonårsattraktionen väcks till liv igen. Dels är han otrogen på ett synnerligen osmakligt och avsiktligt sätt, mot sin hustru. Men som om inte detta snedsteg vore nog illa så lämnar han Ellinor och sina tre barn för att flytta ihop med denna Ewa Kaludis. Jag må säga att detta gör mig illa berörd. Att man ens får låta trycka sådan här smörja, det går mig förbi! Självfallet skall vi ha en fri och ocensurerad publicism, det är inte så jag menar. Men att en förläggare ens går med på att trycka skräpet???
Detta faktum vore väl något man skulle kunna se mellan fingrarna med... Men att någon har valt att denna bok skall ingå i en svensk gymnasiekurs (och då inte som ett skrämmande exempel på samhällets moraliska förfall utan snarare som ett allmänt inslag utan några förutfattade meningar), detta ställer jag mig mycket skarpt kritisk till. Uppenbarligen är det inte bara jag som har läst den; åtminstone två av mina systrar har läst samma bok i gymnasiet och även de reagerade över de konstiga inslagen i boken. Det verkar alltså vara tämligen vanligt att man läser denna bok under svenskundervisningen i gymnasiet. Låt oss sannerligen hoppas att detta är ett övergående fenomen!
Sedan några ord om ämnet ”brott och straff”. Man kan väl säga att den som borde vara mest ledsen över mordet – Ewa Kaludis – tycks ha varit minst ledsen. Hon verkade nästan tycka det var en lättnad, att döma av hennes samtal med Erik och Edmund. Detta är ju visserligen inte helt konstigt, då hon faktiskt varit otrogen mot Kanon-Berra och dessutom fått stryk av honom på grund av det. Men man kan ändå tycka att några känslor för honom borde ha funnits kvar.
När det gäller Erik och Edmund så är det svårare att tolka deras reaktioner på det inträffade, då de inte talade så mycket om det. De verkade dock inte alltför illa berörda, troligen på grund av deras avsky mot Berra vilken i sin tur grundade sig på dels slagsmålet vid Lackaparken vid midsommar, dels i hans tämligen omilda behandling av Ewa när han upptäckt hennes otrohet. Samma sak kan sägas om Henrys reaktion, han verkade inte direkt ledsen över det inträffade.
Personligen tycker jag att man kan konstatera minst tre moraliskt klandervärda händelser i berättelsen:
- Det var fel av Ewa Kaludis att vara otrogen mot sin fästman, Berra Albertsson.
- Det var fel av Berra (men, med risk för att bli missförstådd, ”fullt begripligt”) av Berra av ge Ewa ett kok stryk på grund av hennes otrohet.
- Det var fel av Erik, Edmund, Henry eller vem det nu var, att mörda Berra – om det var på grund av behandlingen av Ewa eller något annat.
Det finns ett uttryck som heter att ”två fel gör inte ett rätt”. Dvs, att bemöta ett felaktigt agerande med ett annat felaktigt agerande gör inte saken bättre, snarare sämre.
Jag kan faktiskt säga att jag kan känna en viss sympati för Kanon-Berra. Visst, hans behandling av Ewa var varken fin eller gentlemannamässig, det kan ingen påstå. Men att ta honom av daga för det, ja... kanske är det rimligt, men kanske är det också en väl hård och omotiverad påföljd.
Jag vill mena att det absolut finns tillfällen då det är legitimt, och inte bara legitimt utan moraliskt nödvändigt att ta en annan människa av daga. Det kan finnas situationer i vår samtid som jag känner en stor avsky inför. En sak som är aktuell nu är ju mordet på den 10-åriga Engla. Jag kan säga att jag skulle nog ha svårt att kontrollera mig om jag skulle möta den skyldige personen öga mot öga. En sak är i alla fall helt säker: skulle han ha tagit något av mina barn av daga... ja, det finns inte ord nog att beskriva den vrede jag skulle gripas av. Jag skulle förmodligen göra allt som står i min makt för att rädda världen från ytterligare påverkan av ett sådant kräk till människa – och faktum är, att jag skulle nog vilja påstå att ett sådant beteende är fullt moraliskt försvarbart.
Redan Bibeln, som skrevs för tusentals år sedan, beskriver en samhällelig princip om öga för öga, tand för tand. Hela rättsväsendet, i Sverige och i många andra länder, har under en lång tid byggt på principen om vedergällning och rättvisa. Förövaren av ett brott måste få ett straff som är i proportion med brottet, för att offret och/eller offrets anhöriga skall ha åtminstone en gnutta känsla av att rättvisa har skipats. Skillnaden är att vi i vårt samhälle, till skillnad från vissa andra kulturer, överlämnat rättsskipandet till rättsväsendet istället för att privatpersoner uträttar straffdomarna efter eget tycke.
I Sverige idag har dock aspekten om vedergällning mer eller mindre avvecklats; nu talas det alltmer om ”vård” av mördare och man definierar väl praktiskt taget om juridiken så att ingen mördare kan anses ha varit vid sina sinnens fulla bruk – en mördare är per definition psykiskt störd enligt den filosofin. Visst finns det förmildrande omständigheter, självklart är det så, men... jag menar att detta är att göra det lite ”för lätt” för sig. Man missar principen om öga för öga, tand för tand - brottets samhälleliga konsekvens måste vara en påföljd som står i proportion till brottet.
Jag efterfrågar en återgång till en mer traditionell syn på vedergällning och rättsskipning. Först då kan en respekt för samhället återupprättas och människor kan återigen se att det gör ont att begå ett brott – och min uppfattning är att människans samvete vittnar om att det ska göra ont. Det ska kosta att stjäla, eller att förstöra en annan människas liv, på ett eller annat sätt. När dessa principer återupprättas så är det till en stor vinning för hela samhället (och därmed alla människor som lever i det).