för ganska precis elva år sedan (14 juni 1997) beskrev Gösta Simonsson sina känslor inför ämnet: han frågade sig om inte svordomsförhärligandet var ett tecken på att ”den inre människan är helt död”, och han beskrev även ett exempel ifrån vardagen om en mor som gav en rejäl svordomssalva åt sin olydige son. Slutligen uttryckte han sin tacksamhet till Margit Zacharoff för hennes insats, då hon samlade in över 40 000 namnunderskrifter som protesterade mot svordomar i TV och radio.

Så långt Göstas debattinlägg. Jag tyckte det här med Zacharoffs insamling lät intressant, så jag beslöt att undersöka hennes insats lite närmare. Sagt och gjort, jag gjorde en sökning på Google på hennes namn. Sökresultatet var dock nedslående, endast ett trettiotal träffar och i princip bara en enda träff som var riktigt intressant.

">

perlun.eu.org · Om bloggen · Select language / Välj språk

Gift eller krydda? Om svordomarnas plats i det offentliga rummet

Svordomar är som bekant ett hett diskuterat ämne i modern tid. I en insändare i Göteborgs-Posten för ganska precis elva år sedan (14 juni 1997) beskrev Gösta Simonsson sina känslor inför ämnet: han frågade sig om inte svordomsförhärligandet var ett tecken på att ”den inre människan är helt död”, och han beskrev även ett exempel ifrån vardagen om en mor som gav en rejäl svordomssalva åt sin olydige son. Slutligen uttryckte han sin tacksamhet till Margit Zacharoff för hennes insats, då hon samlade in över 40 000 namnunderskrifter som protesterade mot svordomar i TV och radio.

Så långt Göstas debattinlägg. Jag tyckte det här med Zacharoffs insamling lät intressant, så jag beslöt att undersöka hennes insats lite närmare. Sagt och gjort, jag gjorde en sökning på Google på hennes namn. Sökresultatet var dock nedslående, endast ett trettiotal träffar och i princip bara en enda träff som var riktigt intressant.

Vad handlade då denna sökträff om? Jo, det var en riksdagsmotion presenterad av Åke Carnerö och Tuve Skånberg, bägge (kd), om just ”Ett vårdat språk” (motion 1997/98:Ub802). I denna motion nämnde man Zacharoffs insamling, och där framgår det att den gjordes under våren 1997. Den var allså ”högaktuell” vid tidpunkten för Göstas debattinlägg i GP några månader senare.

Min fråga är då: varför ser vi inga sådana namninsamlingar idag?

Har vi kanske blivit loja och accepterat den rådande situationen, eller är det månne så att svordomarnas förekomst faktiskt har minskat? Det vore bra och önskvärt om det vore så, men om det nu finns någon enda läsare som hyser sådana förhoppningar så måste jag nog göra denne besviken, tyvärr. Svordomarna är idag så pass ”de facto”-accepterade i det offentliga rummet, i det talade språket, att det nästan är svårt att tänka sig ett läge utan dem. Allra värst är det kanske i skräp-TV-kanalerna TV3, Kanal 5 m.fl., men även TV4 har nog kanske följt ”trenden” på detta område. Våra gamla hederliga public service-kanaler SVT1 och SVT2 är kanske aningen bättre här, men inte heller de går helt fria, tyvärr.

Varför är då svordomar ett problem? Självklart kan man föra in de vanliga argumenten om att det förfular språket, och så vidare. Jag vill dock inte göra det nu utan istället föra in några nya tankar. En sak som man direkt kan säga är att svordomar innebär ett förytligande av vårt talade språk. Vi säger något, men vi menar oftast det inte på ett strikt bokstavligt sett. När någon säger som ett grovt exempel, ”Dra åt helvete!”, inte menar man väl på fullt allvar att man önskar att den andra personen skall spendera evigheten i helvetet? På samma sätt så tror jag verkligen inte att merparten av dem som yttrar ”Nämen du, ta mig fan” verkligen menar att de önskar att Fan – dvs Djävulen själv, beskriven på ett ganska otrevligt sätt såväl i Bibeln som i många andra religioners skrifter – skall ta kontrollen över dem...

Man använder med andra ord ett sätt att uttrycka sig som saknar egentlig innebörd; den direkta, raka meningen i uttrycket är inte vad man avser utan det är ”bara” en krydda in i ett sammanhang. Men då vill jag kontra med detta: alla kryddor passar faktiskt inte på alla maträtter. Jag har ännu inte sett någon svensk som vräker på curry, svartpeppar och oregano på sin risgrynsgröt vid julen (det vore en syn, det!). Varför inte? Jo, av det enkla skälet att det passar inte till gröt. På samma sätt är det med svordomar. De passar helt enkelt inte i det offentliga rummet, i TV-program och radio. Självklart kan vi inte kräva av människor att de talar på ett visst sätt i det ”privata rummet”, det är ju deras ensak. Men däremot kan vi förvänta oss att människor använder ett vårdat språk, där orden faktiskt betyder det de säger, när de uttrycker sig offentligt.

I den tidigare nämnda riksdagsmotionen som Carnerö och Skånberg presenterade yrkades det att riksdagen och regeringen skulle betona i läroplanen att eleverna i våra skolor skall få lära sig att inte bara tala svenska utan dessutom lära sig att tala en vårdad svenska. Det behovet ter sig inte mindre aktuellt idag, elva år senare; snarare tvärtom. Vi kanske inte kan styra över reklambaserade TV-kanaler men vi kan åtminstone sätta press på public service och allmänna, offentligt finansierade grundskolor och gymnasier. Jag anser att Riksdagen gjorde ett misstag när man ignorerade tidigare nämnda motion. Det kanske skulle vara dags att någon, likt Zacharoff, ställer sig upp igen, idag, och protesterar mot svordomarna? Det känns faktiskt som att det skulle vara läge för en ny namninsamling. Om en sådan namninsamling blir av, räkna med att du kommer hitta mitt namn på listan!