Star Wars: Episode II (Attack of the Clones)

Sådärja, nu börjar det bli dags för en ny post om Star Wars igen tror jag bestämt. Häromdagen kollade jag på Episod II, men jag har inte hunnit skriva något om den än. Det är lite hektiskt att ha semester ibland...

(Spoilervarning: Som vanligt avslöjar jag en hel del av handlingen nedan.)

Episod II är en riktigt bra film tycker jag. Genren är närmast vad jag skulle beskriva som "romantisk action". En lite ovanlig genre, men kanske något som fler filmmakare borde låta sig inspireras av? Det finns ju (alldeles för) många romantiska komedier redan, så varför inte romantiska actionfilmer?

Men om vi ska vara ärliga så är nog Episod II mer action än romantisk, åtminstone till en början... Actionelementen börjar mer eller mindre direkt, med en "bilbomb" (rymdskeppsbomb) med avsikt att försöka spränga drottning Amidala i luften. Lyckligtvis så återanvände hon idén med en "decoy" från Episod I, så det var hennes dubbelgångare som dog. Tråkigt för henne, men desto bättre för Padmé Amidala att inte behöva stryka med.

Så vem försökte döda Amidala, och varför? Detta börjar hon naturligtvis fundera på, och Obi-Wan och Anakin sätts att beskydda henne. Strax därefter gör "vem-det-nu-är" ett nytt försök att döda henne. Obi-Wan hoppar ut (!) genom fönstret, mitt uppe i luften och hänger sig kvar i den "drönare" som försökte döda Amidala. Anakin hittar ett litet rymdskepp och vips så är "biljakten" i full gång (fast det är ju en biljakt i rymdkontext, på Coruscant, så det är desto häftigare). Allt detta händer under den första halvtimmen av filmen.

Anakin, ja. Hans återträff med Padmé går lite knaggligt i början, men... tids nog så lossnar det. Efter en tid i filmen så får han i uppgift (av Obi-Wan) att föra henne hem till sin hemplanet Naboo igen, i hemlighet, för att hon ska hållas skyddad från den som försökt döda henne. Här börjar Anakins och Amidalas kärlek spira, och filmen svänger ganska tydligt över in på det romantiska spåret. Från Anakins sida kanske den funnits där hela tiden, och nog lite från Padmé också egentligen, men jag tror att hon i det längsta försökte undvika att gensvara till sina känslor för honom. De kysser varandra en gång, men inser bägge två att denna kärlek är omöjlig - den krockar alltför mycket med deras öden i livet. Hon är drottning, han är Jedi-riddare och har lovat att inte bli "fäst" vid någon. Hur ska det gå att förena sig med att gifta sig? De beslutar att ta sitt förnuft till fånga, och lägga ner detta.

Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort. De är ute i den vackra naturen och sällskapar, och den "omöjliga" förälskelsen växer sig trots allt starkare. Efter ett tag så måste de ge sig av från Naboo för att Anakin känner på sig, och drömmer om, att hans mamma är i rejäl knipa. Amidala bestämmer sig att, mot allt förnuft, följa med honom. De beger sig till Anakins hemplanet Tattoine. Där visar det sig att mamman har blivit befriad, och faktiskt gått och gift sig. Men, tyvärr har hon blivit bortrövad (av sandfolket, tror jag) för en månad sedan och försöken att frita henne har misslyckats. Hennes make har gett upp hoppet om henne. Men inte Anakin. Han bestämmer sig för att göra allt för att rädda sin mor. Han lyckas hitta henne, men tyvärr är hon redan så illa däran. Hon dör i hans armar.

Där "[far] Djävulen in i honom", för att använda bibliskt språkbruk. Anakin blir så full av hat och vrede att han i berått mot dräper hela stammen av sandfolket. Både män, kvinnor och barn. Här kommer en sak jag inte riktigt begriper: när han berättar om detta för Padmé så är det som att hon inte riktigt blir så starkt berörd. Hur är det möjligt, frågar jag mig? Här känns det som att storyn haltar lite. Är hon så förblindad av förälskelsen att hon helt enkelt bortser från detta?

Jag märker att jag blir ganska långdragen här, så jag ska försöka summera resten av mina tankar lite mer kortfattat. Storyn fortsätter, och man ser alltså en del tydliga "dark side"-tendenser i Anakins agerande.

En sak som jag tyckte var rentav svårt att förstå var det här med uppbyggandet av klon-armén. Den har beställts av en Jedi, påstods det. Men förmodligen låg väl Palpatine bakom. Varför? Har han alltså arbetat med att stödja "bägge sidor" i kriget, dvs. både armén av kloner och även Count Dooku? Det verkar lite väl mycket dubbelspel för min smak, men kanske. Över lag känns handlingen ibland lite svår att förstå. Det är samma sak när Count Dooku berättar för Obi-Wan att Darth Sidious kontrollerar senaten. Detta är ju i högsta grad sant, och en viktig hemlighet, så varför i hela fridens namn berättar Dooku det för en av sina fiender, dvs. Obi-Wan? Det här känns lite märkligt, och jag stannade faktiskt filmen för att läsa på lite om det. Så ska det ju nog inte behöva vara; då är handlingen i mitt tycke för komplex och svår att ta till sig.

Men ändock: det är en bra film vi pratar om. När Amidala, Obi-Wan och Anakin dömts till döden och ska bli "mat" åt diverse stora odjur som de sedan får strida på, där det sedan kommer lite jedi-förstärkningar osv... detta är bra action i min bok. Samma sak med den senare ljussvärd-striden mellan Dooku och Obi-Wan/Anakin. (enda saken jag stör mig på där är det faktum att Anakin förlorar ena handen, och inte tycks göra något åt för att lägga förband om den. Man förblöder ju på nolltid om man förlorar en hand! Den där detaljen stör mig, för den känns som en miss.)

För att inte tala om ljussvärd-fajten mellan Dooku och Yoda, när Obi-Wan och Anakin besegrats. Oh boy, vilken fight! Denna fight i sig tycker jag är nästan skäl att se filmen. Den är ruggigt bra!

Och så slutar det ju så gulligt, med Anakin och Padmé Amidala som gifter sig i hemlighet i slutet. (Jo, de bestämde sig till slut för att låta kärleken segra trots allt) Så otroligt rätt, liksom! Precis som en i bra romantisk komedi...

Sist men inte minst: ni som stör er på Jar-Jar Binks (vilket är rätt vanligt förekommande...) kan glädja er över att hans roll i denna film är betydligt mindre framträdande än i episod 1.

Mitt totalbetyg blir 79 av 100. Over and out.