Guds Ord räcker: del 1. Inledning om boken och debatten.

I somras släppte Anders Gerdmar en bok som kom att bli ganska omstridd på grund av sitt budskap. Boken heter "Guds Ord räcker" med undertiteln "Evangelisk tro kontra Romersk-Katolsk", och det är just vad den handlar om. Det är ett ärligt försök att besvara de frågor som många av oss lämnats med efter pastor Ulf Ekmans tragiska bortgång för två år sedan. Här skriver jag ett inledande inlägg om boken och den första diskussionen som följde därefter.

Ulfs tragiska bortgång? Ja, jag tycker faktiskt att man kan använda de termerna. Det är lite som i berättelsen om Star Wars, då Obi-Wan försvarar för Luke att han inte berättade sanningen om hans fader (dvs. att Darth Vader var samme person som Anakin, hans biologiske far). Obi-Wan svarar att det faktiskt var sant, det som han hade sagt: att Darth Vader hade mördat och bedragit Lukes far. Mörkret hade tagit över i Anakins liv, så att den man han en gång var, inte längre fanns kvar.

Lite grann på samma sätt är det med pastor Ulf. Den andlige far som han varit för många av oss, har lämnat oss i stor saknad och i många fall (inklusive mitt eget) förvirring. Var det vi trodde på och kämpade för bara en lögn? Var det inte så som vi gemensamt beskrev det då, och bekände oss till? Var det bara en del av splittringen i Kristi kropp? Är det Ulfs nya bekännelse som egentligen är den rätta, och som vi alla borde anamma? Borde vi alla göra samma resa som honom och Birgitta, över Tibern?

Naturligtvis drar jag det här till sin spets, men det är med avsikt att förtydliga bakgrunden till författandet av denna bok. Jag tycker att den f.d. pingstpastorn Mikael Karlendal drar det alldeles för långt när han lite cyniskt analyserande skriver:

Så nu måste han nog skriva frejdigt och rakt mot den Katolska kyrkan, så att inte bidragen sinar till hans teologiska skapelse, hans teologiska högskola. Han måste ju visa tydligt att han inte är på väg över Tibern själv.

Detta är ett allvarligt misstänkliggörande, framförallt som ju Anders själv mycket tydligt skriver i boken att bevekelsegrunden till att skriva den är en helt annan. Kan man inte i all normal hövlighets namn utgå från att folk menar det de faktiskt skriver? För att göra denna inledning komplett så citerar jag här det som Anders skriver just om varför han skrev denna bok:

Varför skriva en bok om evangeliskt och romersk-katolskt? Det började med att en trossyster i min församling för ett par års edan frågade. "Måste jag bli katolik för att vara en riktig kristen?" Mitt svar var ett enkelt svar från Bibeln: "Nej, var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst - du behöver inte alls konvertera. [...] Det är främst utifrån detta pastorala (själavårs-) behov jag skriver denna bok, inte som ett debattinlägg för att diskutera med mina romersk-katolska teologkollegor. (s. 21)

Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Tonen i Karlendals inlägg ledde sedermera till att Anders valde att inte diskutera eller debattera med honom över huvud taget:

Som sagt har jag inte ett dugg emot att föra en saklig debatt. Men jag har en policy: lika lite som jag bryr mig om osakliga inlägg och påhopp på sociala media som Facebook och Twitter gör jag det på bloggar. Därför bestämde jag min för att inte diskutera med Mikael Karlendal när han i ett första av ett flertal inlägg gjorde en rad osakliga och andra mindre trevliga kommentarer. Han får gärna göra det i sitt vardagsrum med sina vänner, men jag tänker inte vara där eller bjuda in honom till mitt. Skulle han backa på detta första inlägg hade jag kunnat jag tänka mig ett sakligt samtal. Uppdatering: efter hans bloggkommentar till detta är det ännu tydligare att Karlendal blandar försök till saklig kritik med insinuationer och personangrepp och då blir inte vidare samtal intressant.

Utifrån vad jag har skrivit ovan så förstår jag Anders resonemang, och det är fullt möjligt att jag hade agerat likadant om jag hade varit i hans skor. Nu är jag dock inte det, vilket gör att jag gärna debatterar och diskuterar såväl med Mikael som med Anders.

Tiden just nu är för kort för att hinna skriva mer än så här. Det får bli en första inledning på en förhoppningsvis minst lika lång serie blogginlägg som Mikaels...

(Jag är medveten om att jag kommer in i debatten på allvar några månader i efterhand här. Tidigare har jag mest skrivit korta kommentarer på Twitter. Ork och tid räcker inte alltid till när man är småbarnsförälder osv. Därför är det fullt möjligt att jag inte kommer att besvara ev. kommentarer på detta inlägg speciellt snabbt, men ni är mycket varmt välkomna att skriva dem ändå om ni så önskar.)