Guds Ord räcker: del 2. Om Skriftens auktoritet.

(Det här inlägget är en fortsättning på inledningen som du kan läsa här). Så, nu har vi konstaterat lite grann om bakgrunden till varför boken skrevs, samt en del om de (inte helt oväntade) reaktioner den mötte bland en f.d. protestant. Vad är det då i boken som väcker sådana känslor?

Naturligtvis är det i grund och botten fråga om de sakfrågor den tar upp. Huruvida Skriften ska vara den måttstock mot vilken all kristen tro och praxis ska prövas, eller om det är Kyrkan som till sitt eget väsen har den bedömningsförmågan. Här drar den romersk-katolska kyrkan den slutsatsen att Petri primat (dvs. Petrusämbetets företräde) ger den rätt att uttolka och förklara den kristna tron på ett i allt korrekt sätt. Detta eftersom den anser sig själv (dvs. den romersk-katolska kyrkan) vara Kyrkan i sin fullhet, den kropp som Kristus grundade här på jorden. Även i de protestantiska samfunden finns sanningen i viss mån, men endast den katolska Kyrkan innehåller sanningen i sin fullhet. Jag tycker man kan skönja detta synsätt, som jag upplever vara ganska föraktfullt och nedsättande faktiskt, i t.ex. Mikael Karlendals inlägg när han pratar om protestantiska församlingar som "föreningar". (Det kan hända att jag övertolkar den gode Mikael här, men jag tycker likväl inte om när man använder ett sådant uttryckssätt.)

Detta är det ena synsättet. Gud gav Kyrkan som en gåva till mänskligheten, och Kyrkan gav oss bibeln. Den logiska slutsatsen blir då att Kyrkan står över Bibeln, även om detta inte uttryckligen är vad man skulle säga från katolskt håll.

Det andra synsättet tar en väsentligt annan infallsvinkel, som Anders beskriver i boken. Här betonar man Skriftens unika position, som faktiskt är över Kyrkan. Kyrkan är i enlighet med detta synsätt endast en korrekt och sanningsenlig "kyrka" i den bemärkelse hon håller fast vid den uppenbarelse som Gud "en gång för alla givit till de heliga" (Judas v3) - apostlarnas och profeternas grundval, som Ef 2:20 skriver, tolkas i detta fall gärna som syftandes på Gamla och Nya testamentet. Även inom ramarna för detta synsätt så erkänner man traditionens roll, och förnekar inte att det kan finnas goda och värdefulla saker inom den 2000-åriga kristna traditionen (detta ser man inte minst på t.ex. luthersk högkyrkligt håll, som jag själv kan uppleva vara en ganska sympatisk förening av både trohet till Skriften men även en kärlek till traditionen och Kyrkan genom historien).

Skillnaden är dock att enligt det senare synsättet så är det felaktigt, och rent ut sagt synd, när kyrkan gör extrabibliska påståenden till dogma, som alla kristna förväntas bekänna sig till. Det är inte rätt när Kyrkan (här i dess universella bemärkelse, dvs. Kristi kropp överallt och genom alla tider) lägger ytterligare mänskliga påbud på människor och kräver att de ska tro på dem, även fast de inte har uttryckligt stöd i Skriften.

Jag menar att detta är så pass väsentliga skillnader att det är fråga om två olika paradigm som ställs mot varandra.

Dessa paradigm påverkar sedan alla andra frågor. T.ex. frågan om påveämbetet, frågan om jungfru Marias eviga mödom, jungfru Marias himmelsefärd, hennes obefläckade avelse, synen på rättfärdiggörelsen och gärningarna, synen på bön till helgon, osv osv. (Jag har inte i detta blogginlägg för avsikt att gå djupare in i dessa frågor, men det kommer självklart senare, i del 3, 4, 5, 6 eller 7. Här är poängen mer att övergripande resonera kring de här sakerna och visa, precis som Anders också skriver i boken, att allt detta i grund och botten beror på vilken syn man har på Bibelns och Kyrkans auktoritet.)

Anders använder två ganska bra uttryck i sin bok. Han talar om två uttryck: det första är "bibel plus", som då beskriver det synsätt som romersk-katolska kyrkan förespråkar, dvs. att det är bibeln plus de extrabibliska läror som katolska kyrkan förkunnar som utgör den kristna tron. Det andra kallar han "bibel minus" som väl närmast kan beskriva den linje som tyvärr stora delar av Svenska Kyrkan idag förkunnar, där den kristna tron urvattnas på ett sådant sätt att jungfrufödseln ifrågasätts, Jesu unika plats som Herre och Frälsare ifrågasätts, den klassiskt kristna synen på himmel och helvete (dvs. att de är verkliga platser som alla människor i slutändan hamnar i), osv osv.

Jag anser att Anders har rätt här. Bägge dessa synsätt är i grund och botten förkastliga, därför att de håller inte fast vid den undervisning som "en gång för alla är given" (Judas v3 igen). Det är inte meningen att vi ska "lägga till" något till den uppenbarelse som Gud har gett. Det är inte heller meningen att vi ska "plocka bort" saker som vi i vår mänskliga enfald finner obehagliga eller oförenliga med den postmodernistiska tidsandan. Nej, istället är vi kallade att "hålla fast" vid tron och den "rena andliga mjölken".

Allt annat är nämligen mycket farligt, och det är faktiskt ytterst sätt vårt eviga väl vi riskerar om vi börjar gå på dessa villovägar. HERREN själv säger ju det rakt ut i sitt ord:

För alla som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord, ska Gud lägga på honom de plågor som beskrivs i denna bok. Och om någon tar bort något från orden i denna profetias bok, ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden som beskrivs i denna bok. Han som betygar detta säger: "Ja, jag kommer snart." Amen, kom Herre Jesus! (Upp 22:18)

Naturligtvis handlar detta ytterst om just Johannes Uppenbarelse, men det går även att applicera i bredare bemärkelse på Skriften i sin helhet, särskilt som det finns andra liknande bibelställen på andra håll. (Ords 30:5-6, 5 Mos 4:2, 5 Mos 12:32) Vi behöver inte katolska, extrabibliska särläror för att bli frälsta. Vi behöver inte heller ultraliberal, protestantisk flumteologi där Ordet urvattnas så till den blekaste grad att man knappt känner igen den kristna tron längre. Nej, låt oss istället hålla fast vid det eviga Livets Ord, det som Gud har gett oss i Bibeln. Då blir vi evigt saliga, och Herren kommer att hjälpa oss och leda oss vid varje steg på vår livs vandring.

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps 119:105)